Sofia och David med deras nyfådda son i Kenya. Foto: privat
MULLSJÖ/NAIROBI | David och Sofia Einebrants längtan efter barn tog dem hela vägen till Kenya.
Nu måste de bo i landets huvudstad Nairobi i minst sju månader innan de får komma hem med sin nye familjemedlem.
– På ett sätt gör det att man hinner komma varandra väldigt nära, säger Sofia.
Paret Einebrant har varit i Afrika som volontärer och arbetat i välgörenhetsorganisationer i flera omgångar.
Därför var världsdelen ett självklart val när diskussionen om adoption kom upp, efter att de fått reda på att de nog inte skulle kunna få några biologiska barn.
Vad de inte visste då var att kön till att få barn i flera länder kan vara upp till flera år. Förutom i Kenya då. Men där är du å andra sidan tvungen att bo i minst sex månader för att få adoptera.
– I början funderade man en del, men samtidigt känns det väldigt bra med de här reglerna också. Man får ju faktiskt lära känna kulturen där barnet kommer ifrån och kanske få en större förståelse till en hel del saker, säger David.
Men var det inte svårt att få ledigt?
– Nej, båda våra chefer har varit väldigt förstående, det är skönt, säger Sofia.
Hur bor ni?
– Vi bor i en lägenhet och i samma område bor flera andra svenska familjer som också adopterar barn. Tanken är att vi först ska bo med vår son här i en tre månader lång fosterperiod, sen börjar domstolsförhandlingarna och det är då man får se hur lång tid det verkligen tar, förklarar Sofia.
Men hur klarar man det ekonomiskt?
– Jag får föräldrapenning redan nu, sen hade vi en väldig tur att vi lyckades hyra ut huset där hemma också. Annars hade det varit tufft, säger David.
Vad gör ni om dagarna?
– Umgås med sonen och sen försöker vi se oss omkring en del också, men det finns en del restriktioner. Som att man inte bör gå ut efter klockan sju, berättar Sofia som bara för några dagar sedan hörde skott utanför.
Hur var det att träffa sonen för första gången?
– Det var helt fantastiskt såklart, men det kändes väldigt naturligt från första början. Och nu märker man att han känner sig väldigt trygg hos oss, det är underbart, säger Sofia.
Det är vad som betyder något för Einebrants just nu. Då får det ta den tid det tar att komma hem.
Och det som saknas från Sverige går ju alltid att skicka efter – som Sofias videor med melodifestivalen.
Fotnot: Paret Einebrant bloggar om sina upplevelser på kenyaliv.blogspot.com
Robban Tjernberg
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa det
 |
RSS för kommentarer
Visa/dölj kommentarformulär
100% positivt som beskrivs i media. Men är det
verkligen bra för barnen?